Skridskor är skor som bärs för att åka skridskor. Moderna skridskor har stålblad eller hjul fästa på sulorna på stövlarna. Skridskosporten i väst kan spåras hundratals år tillbaka i tiden. Intressant nog har forntida skridskoåkningsartefakter-snowboards från snöskotrar-grävts fram i London. Dessa snowboards tros ha anor från 1100-talet. Skandinaverna, å andra sidan, använde benglidanordningar fastspända på fötterna för att glida över isen. Arkeologer har upptäckt rester av benskridskor som går tillbaka till 3000 f.Kr. i både Europa och Kina. Människor på den tiden band djurben på sulorna på sina skridskor för att glida på frusna ytor; dessa skridskor kallades senare skridskor med{11}}benblad.
Skridskor av trä med järnblad dök upp först i Nederländerna. Arkeologer har upptäckt rester av träskridskor med anor från tidigt 1200-tal nära Amsterdam och andra platser.
Det tidigaste historiska rekordet om skridskoåkning visas år 936 e.Kr., eftersom en holländsk skridskoåkare mördades på isen det året, vilket lämnade ett bestående intryck.
Runt 1572 bevittnade den holländska historien fall där holländarna besegrade spanjorerna genom att åka skridskor, både till lands och till sjöss. Vid ett tillfälle stötte den spanska och den holländska flottan på varandra, men på grund av ett plötsligt väderomslag blev båda flottorna immobiliserade av det frusna havet.
Holländarna bildade sedan skridskolag med sina dugliga-soldater och inledde en snabb attack som överraskade spanjorerna och resulterade i ett förkrossande nederlag. Vid ett annat tillfälle attackerade holländska infanteriskridskolag spanska soldater stationerade på isen. De spanska soldaterna, som inte kunde åka skridskor, var maktlösa att göra motstånd och dödades alla. Vid den här tiden använde holländarna skridskoutrustning. Dyra skridskor av järn var från början de rikas exklusiva domän, men vid 1600-talets Holland hade skridskoåkning blivit ett populärt vinternöje för människor i alla klasser.
Skridskor finns också registrerade i kinesiska historiska dokument. *New Book of Tang* spelar in scener där uigurer under Tangdynastin knyter träplankor till sina fötter och åker skridskor på is. Skridskoåkning nådde sin topp under Qingdynastin. Varje vinter valde det kejserliga hovet ut tusentals skickliga skridskoåkare att uppträda på Taiye-dammen vid vintersolståndet, en praxis som kallas "isspel", som blev en nationell folksed.
Efter järnskridskor kom dagens stålskridskor.
I de tidiga dagarna var skridskor fastspända på fötterna med läderband. Senare klipptes skridskorna fast i skridskorna eller knöts fast vid dem med remmar. Moderna skridskor har blad som är permanent eller semi-permanent (med avtagbara bultar) fästa på skridskorna. Materialen som används för skridskor har också utvecklats. Från tidiga läderskridskor har de gått vidare till användningen av glasfiber och kolfiber. Kolfiberskridskor är mycket styva och stabila, men dyra, och kan anpassas till atletens fotform för att förbättra prestandan.
En landmärke i skridskoåkningens historia var uppfinningen av skridskoåkningen av "tub-typ" av norrmännen A. Paulsen och H. Hagen 1902. Denna uppfinning förbättrade avsevärt skridskotekniker och prestanda. På 1990-talet introducerades den revolutionerande demonterbara skridsko. Gångjärnsdesignen på framsidan av skridskorna gör att bladen förblir i kontakt med isen under en längre period, vilket gör det möjligt för skridskoåkare att utnyttja sin fotledsstyrka mer fullt ut och driva av ytterligare för varje steg. 1998 tillät Internationella olympiska kommittén officiellt användningen av de nya skridskorna vid vinter-OS, och nästan alla olympiska och världsrekord för skridskoåkning slogs.
Medan skridskor bara kan glida på is, uppfanns rullskridskor för att tillåta glidning på land (hårda ytor), och ersätta bladen med hjul.
Rullskridskor är indelade i två kategorier: en är en dubbel-rad rullskridsko, som liknar en liten bil, med fyra hjul placerade i de fyra hörnen; den andra är en enkel-rad rullskridsko med hjul anordnade i längdriktningen.
